Om att Ta vara på tiden

Nyårsafton blev ganska fin. Jag tillbringade hela dagen och kvällen med mamma. Jag hade först tänkt att jag bara skulle äta middag här och sen åka in till stan och vara med en kompis. Men när jag sa det till mamma så såg hon jättepaff och besviken ut, men sa nått som att "jaja, det är ändå bara tradition, men jag hade velat se raketerna." Det dåliga samvetet började gnaga och jag sa till min kompis att jag nog ville vara med mamma hela kvällen. Hon förstod såklart.
Så på nyårsafton lagade jag en massa mat och stod i, det blev potatisgratäng och rödbetor med fetaost och en kolasås till valnötstårtan som vi bakat dagen innan. Det var lite svettigt men det gick ganska smärtfritt, jämfört med hur gnälliga vi blev dagen innan när bådas starka viljor ville komma fram i köket. Sen åt vi och småpratade lite, och efteråt lyssnade vi på min musik och timmarna flöt på. Vid tolvslaget satt vi i köket och lyssnade på landets domkyrkor på radion och skålade i lite cider och såg raketer explodera utanför fönstret. Det var inte märkvärdigt och inte särskilt känslosamt. Jag sa inga stora ord, typ hoppas du får finnas kvar en stor del av det nya decenniet eller så. Det kan kännas så tillgjort ändå ibland, så det kan vara bättre att vara odramatisk.
Men det är nått som jag måste träna på, det här med att bara vara med mamma den här tid som vi har tillsammans nu. Det blir så lätt att jag tänker mig att vi måste prata en massa, eller om hon nu inte kan eller orkar kommunicera, åtminstone att jag måste prata och få allt som jag nånsin vill säga till henne sagt. Som om det här är sista chansen för henne att verkligen lära känna mig. Och det gör mig så stressad att jag inte kommer mig för med att säga nånting knappt, och det jag säger känns krystat och torrt eller pretentiöst.
Vi har inte haft en jättelätt relation förut heller jag och min mamma. Det har aldrig varit så att jag har pratat med henne om allt, eller berättat mina innersta tankar för henne. Tvärtom så har jag oftast visat upp en stark och duktig fasad för henne, och inte tagit upp sånt som är jobbigt. Och hon har alltid varit lite i sin egen värld och även om hon har brytt sig om mig kanske inte haft tålamod att gräva i hur jag verkligen känner. Det är först på senare år som jag har börjat berätta saker för henne, och när jag har visat mig sårbar så har hon alltid varit väldigt stötande. Men det är fortfarande inte alls enkelt. Och vi verkar ha olika syn på hur mycket vi borde prata, och om vad. När jag försöker ta upp djupa saker, eller när jag tänker att nu ska jag berätta nått om mig själv och hur jag tänker mig min framtid så svarar hon inte så mycket på det. Hon för inte vidare tråden alls, varken genom vanligt prat eller sin kommunikator. Och då blir det så svårt för mig att fortsätta, jag har aldrig varit bra på att hålla låda, och speciellt inte när det gäller att prata om mig själv. Och ibland orkar jag bara inte försöka, så då blir det att jag sitter tyst och bara matar henne, och pratar om ytliga saker då och då. Och när hon väl försöker prata om mer seriösa saker så får jag tunghäfta och kan inte föra det vidare. Som igår kväll. Hon hade haft lite problem med mycket slem i halsen som hon inte kunde spotta ut, och verkade lite nervös för det, för hon pratade om att vi kanske skulle behöva ringa joursystern. När vi sa godnatt så sa hon nått om att hon hade fått så fina kort av mig, och vi hade ju alltid kommit så bra överens. Då fick jag nån sorts paniktankar om att hon skulle gå bort under natten och att det här skulle vara sista gången jag pratade med henne, och att det var därför som hon nu började bli lite känslosam, för att hon lände på sig det. Men det gjorde inte att jag började öppna upp, utan jag bara slöt mig ännu mer, och tänkte att om jag inte beter mig som att vi nu pratar för sista gången så kommer det inte vara så. Samtidigt så var det som om en mer realistisk rädsla för att det skulle kunna vara sista gången jag såg henne i livet tog över mig. Dittills har det känts så overkligt det här med döden och att hon faktiskt ska försvinna. Jag menar, jag har ju aldrig varit med om att någon som har varit så här nära mig har dött, jag har verkligen ingen aning om hur det kommer att vara, och det skrämmer mig.
Jag känner också hela tiden någon sorts nedräkning för när jag ska åka tillbaka till Malmö, tänker att nu har jag så och så många dagar kvar här, och det kan ju faktiskt vara de sista dagarna vi har. Ska jag då verkligen låta timmarna rinna på utan att prata om nått relevant? Utan att låta henne förstå att hon betyder mycket för mig? Men de ord som jag skulle vilja säga kommer bara inte ut, speciellt inte som jag vill att de ska göra. Hon har kanske problem med att forma tungan och läpparna för att det ska låta tydligt, men jag har svårt för att ens få de ord som går igenom mitt huvud ut på mina läppar. Jag vill inte bli sån att jag ångrar det jag inte sa och gjorde, jag vet att det kommer gnaga på mig.
Men ibland orkar man inte heller. Jag känner mig så avtrubbad på nått sätt, efter att ha varit här i över en vecka i sträck, att jag inte kan tänka för mycket framåt eller analysera för mycket. Att klara av allt det praktiska med sjukdomen och hennes omvårdnad varje dag tar det mesta av energin. Jag har inte gråtit sen julafton, även om jag ibland känner att jag skulle vilja är det som om det är torrt inombords. Och fast det är hemskt att se henne så här så är det som om jag har vant mig på nått sätt, precis som hon själv säger att hon har vant sig vid att inte kunna prata tydligt eller vid att nån kommer och torkar henne i rumpan flera gånger om dagen. Det säger hon och ler lite grann, och jag ler tillbaka och vi skrattar kanske lite åt allts jävlighet, och det kanske räcker att det är så. Det kanske är det också som är att ta vara på tiden. Jag måste nog försöka tänka att de stunderna är värdefulla de med iallafall, även om jag vill ha de där seriösa stunderna för att lätta mitt hjärta.